Ensam hemma...
...har jag varit i ett par dar - om man nu kan säga att man är ensam när man ständigt har sällskap av en eller två hundar. :-)
Men jag har iallafall varit utan maken ett par dar, för han har varit i Stockholm på nåt meeting med jobbet. Kom hem igen igårkväll, så nu slipper gammelhunden spendera tid med att stå i fåtöljen och spana ut i mörkret timme efter timme och vänta på husses bil som ändå inte kommer... <:-)
Han mår förresten fortsatt bra efter sitt äventyr i lördags. :-) Jag var rädd att han skulle åka på lunginflammation, eller åtminstone vattensvans - men eftersom han aldrig blev våt om ryggen, så klarade han sej uppenbarligen ifrån sådant. Tack och lov, för en rejäl lunginflammation kunde nog ha varit detsamma som döden för honom...
I morse släppte maken ut honom före frukost, och ta mej tusan om han inte försvann igen då!! Han är matfixerad, så att rymma iväg nånstans innan han hade ätit stämde verkligen inte... Så jag tog ficklampan och gick ut och letade. Hade mina aningar, för igårkväll hade sonen städat upp en del efter sin senaste jakt. Mycket riktigt hittade jag hunden tillsammans med ett blodigt plastskynke som sonen glömt kvar ute. BLÄRK!!! Borde ha renderat i en ny dusch, men jag nöjde mej med att torka bort det värsta med våtservetter. Han luktar gott - typ sommaräng! - för stunden iallafall! ;-)
Från det ena till det andra. Har ni fått fram adventspyntet än?? Tro det eller ej, men jag har både bytt gardin i köket och ställt fram en elljusstake. :-) Tyckte det blev så fruktansvärt mörkt och trist ute när snön regnade bort, så att tända upp lite mer inne kändes plötsligt alldeles rätt... Men någon julskyltning tänker jag då rakt inte gå på i helgen!
Eller...? 8-)
/AnnaKK
En månad kvar till julafton...
Fast vem bryr sej? Inte jag iallafall. :-)
Däremot var det faktiskt lite småtrevligt med VINTER i söndags och igår. Gott och väl en decimeter snö fick vi, och igår morse var det rejält kallt dessutom. Och solsken. Sådan vinter kan man stå ut med, lixom!
Värre idag, när det har blivit milt igen och regnar. Allt är bara slask, blask och plask... :-( Omöjligt att mobilisera några jul-, eller ens adventsvibbar, i detta höstrusk. BLÄ. BLÄ. Och åter BLÄ!!
Vill ni höra mer otrevligheter, så kan jag berätta att vi var väldigt nära att förlora gammelhunden i lördags.
Maken hade tagit med honom en sväng ut i skogen sent på eftermiddagen, och rätt vad det var hade jycken försvunnit. Det i sej är inte ovanligt, men han brukar komma tillbaka ganska fort igen - men inte den här gången. Maken ropade och letade, men inget svar och ingen hund.
Sen blev det mörkt, så maken fick åka hem och hämta en ficklampa. Anade att något hade gått snett, och med tanke på hundens vigör (läs totala brist på vigör...), låg det ganska nära till hands att misstänka att han kunde ha gått ner sej i något vattendrag. Men att leta efter en svart hund i en mörk skog - och i ännu mörkare diken... Och dessutom ha tiden emot sej, för vid det här laget hade jycken varit borta länge och det var rätt kyligt. Kort sagt ingen lätt uppgift!
Men på något mirakulöst vis så lyckades maken faktiskt hitta honom, och han hade mycket riktigt hamnat i vatten. Och i dy och gegga, som han inte på vis i världen kunde ta sej upp ur för egen maskin. Som tur var hade han inte gått ner sej djupare än ben och mage, men han var ändå rejält nerkyld och dessutom alldeles utmattad. Kunde inte stå på benen, och blicken var helt apatisk... :-(
"Upplivningen" fick ta sin början i duschen - vet inte hur länge vi spolade honom, men det var länge... Främst för att få upp värmen i kroppen, men också för att få bort all dyngan ur pälsen. Det höll på att bli stopp i avloppet ett tag där, kan jag säga! Jösses...
Sen la vi honom framför braskaminen - varmaste platsen i huset - men han bara riste och skalv i hela kroppen, som om han fortfarande frös... Så fram med hårfönen också!! Och i takt med att den blåste pälsen torr, piggnade han tack och lov till. När jag stängde av fönen och sa "Nu är vi klara", försökte han faktiskt resa sej upp - och ville ha godis, precis som han brukar få efter att ha blivit kammad/klippt. :-)
Och en kort stund senare, när han både hade fått godis och varit ute och pinkat, så var han faktiskt i stort sett som vanligt igen!!! Men tänk om maken inte hade hittat honom, eller om han hade blivit genomblöt på hela kroppen...
HUA!! 8-X
/AnnaKK
Plötsligt händer det!!
"Kolle-Bolle" har gjort så många fina drev under hösten, men ingen har kommit åt att skjuta något av djuren han har haft fart på. Förrän idag - och det var hundägaren själv som fick äran. :-)
Gissa hur mallig han är på en skala nu!? ;-)
Vem som har tagit fotot vet jag faktiskt inte, men kanske dottern!? :-)
/AnnaKK
Den tjugonde november...
...och man kan fortfarande plocka blommor ute i naturen! 8-)
Fast till helgen blir det kanske vinter här i Skåne också...? Hua... :-(
Trevlig fredagkväll på er!!
/AnnaKK
Periodare...
Nu har det tagit på igen; Mitt brödbakande! :-)
Som ju för det mesta slutar i ett åter tappat intresse, vanligtvis på grund av mer eller mindre misslyckande...
Fast den här gången har jag hittat det perfekta receptet, tror jag!? Få och enkla ingredienser, inget jäsande hit och dit, och man behöver vare sej hushållsassistent eller elvisp! :-D
7 dl mjöl (varav hälften bör vara vetemjöl - i övrigt kan man ta vad man vill)
2 tsk bikarbonat
1 tsk salt
4 dl filmjölk
Valfria frön (tex solros-, pumpa-, lin-)
Blanda ihop de torra ingredienserna, tillsätt filmjölken och rör tills det blir en grötliknande sörja. Ha i lite frön om så önskas - det går förmodligen även bra med små bitar av torkad frukt, russin, nötter och liknande). Stoppa ner ett bakplåtspapper i en brödform och klicka sedan ner "gröt-smeten" i den. Strö ytterligare lite frön ovanpå som dekoration. Och så; Sjuss in i ugnen i 175 grader, nånstans runt 50 minuter. Klart!!
Så här långt har enda problemen varit att översta ugnen (som jag använder i 99 fall av 100) har gått sönder, så nu har jag blivit tvungen att börja använda den nedre istället. Och framför den ligger ofta en "vakt", som kan vara synnerligen ovillig att flytta på sej... <:-)
(Om nån undrar var formen är på fotona... Givetvis var brödet inte ritkigt klart när jag stjälpte upp det, så jag slängde in det några minuter till utan form! Hm...)
/AnnaKK
November - och fortfarande chilisäsong! :-)
Det har ju mestadels varit milt, för att inte säga varmt, hela hösten - så någon större brådska med slutskörden av chili har jag inte behövt ha. Det står fortfarande kvar plantor på altanen, som man då och då kan hitta en åtminstone halvmogen frukt på. :-)
Och i uterummet står några plantor som kanske ska få komma in så småningom:
Fast de ser ju ut att mogna rätt bra där de är, så!! :-) Vore skönast att slippa ta in dem, för det kommer garanterat med bladlöss också då. Och såna vill man INTE ha inomhus under vintern och vårvintern, när det är dags att så frön till nya plantor!!
Vad gör jag då med all frukt som skördas?
Tja, en och annan hamnar ju i maten direkt - men de flesta har sparats. Antingen färska i frysen, eller som torkade på burk! Har även gjort en del inläggningar, kryddblandningar och chilisalt. :-)
Just nu torkar jag bara, och ärligt sagt blir det mycket-mycket mer än vad jag/vi själva kan förbruka.
Så folk i min omgivning ligger illa till att få en sån här påse eller två i present, julklapp eller what ever!! ;-)
/AnnaKK
När man har för lite att göra...
...kan man alltid ställa sej mot en vägg, och dunka huvudet hårt emot den. <:-)
Eller om man vill vara lite mer kreativ: Försöka avskaffa en toalett, och samtidigt införa en annan!?
Minns ni detta hus? Annars kan ni kika i detta inlägg från i somras! :-)
Fotot överst på bilden ovan, föreställer huset sett från baksidan. Det lilla utbygget inrymmer en liten köksfarstu och en liten toalett med jättetrång dusch. På fotot under det, har jag retuscherat bort utbygget och ersatt det med ett fönster. Resultatet av det kan ni se på planskissen nederst; Köket får då två, istället för som idag bara ett, fönster. Halleluja, vilket lyft det skulle bli för det!! :-D
Men... Toaletten försvann ju tillsammans med utbygget, så nu har jag ritat in en ny precis ovanför K:et i "Kanske..." Har inga exakta mått, men den lär bli lika liten som den ser ut på bilden. (Det ännu mindre kyffet mellan den och köket, är en nedgång till ett källarutrymme - trappan är nästan som en stege, tvärbrant!!!)
Jag tänker mej iallafall att man med lite god vilja kan klämma in både skithusstol, handfat och dusch i denna nya toalett, och förutsatt att man inte väger 150 kilo eller så, bör man själv också få plats där inne och kunna uträtta de sysslor som är tänkta att uträttas där...
Visst skulle man kunna flytta dörrhålen till köket och kammaren och därigenom få till mera plats, men då begår man närmast en dödssynd mot huset tycker jag!?! För nu ligger ju de fyra dörrhålen i denna del av huset exakt mitt för varandra, och det innebär att om man ställer sej i nån av kamrarna (och har dörrarna öppna), så ser man tvärs igenom hela huset! Och det är faktiskt en häftig upplevelse, för det är nästan 30 meter från den ena gaveln till den andra!! 8-D
(Om nån undrar vad den svarta fyrkanten är, så är det en gammal köksspis, och de två X:en är ytterligare en källarnedgång (det lilla) samt en trappa upp till andra våningen (det stora)).
När jag var barn/tonåring ritade jag massor av planskisser till hus, och byggde modeller av lego. :-) Trodde nästan att jag skulle bli arkitekt ett tag där då - men det stöp nog på att det var helt uteslutet att jag skulle palla med att gå 4-årig teknisk linje, eller naturvetenskaplig, på gymnasiet... <:-)
Som vuxen har jag ritat planskisser lite då och då iallafall - och insett att det är svårt som bara den, att få en idé som ser bra ut på pappret att även funka i praktiken. Så jag sörjer faktiskt inte ett dugg över att jag aldrig blev arkitekt! Och jag är tämligen säker på att toaletten på min skiss här ovan, är ännu ett exempel på något som möjligen går på pappret men inte blir ett dugg bra i verkligheten...
Och det är därför jag inte har gjort den 100% färdig, men tänkte att jag kan visa den ändå...
Hepp!!! :-)
/AnnaKK
Kyrkogårdar i allhelgonatid...
Man behöver väl knappt fråga om nån var på kyrkogården i helgen som var...? Alla är ju lixom där då!?! För att besöka gravar och tända ljus, och kanske även gå i kyrkan.
Maken och jag åker alltid till kyrkogården på allhelgonadagens kväll, och går en stillsam promenad där i det upplysta mörkret. Stannar till en stund vid "våra" gravar, men passerar desto fler. Och varje år hittar vi nya gravstenar med namn på som vi känner igen...
Det är vackert och vemodigt på samma gång. Och precis så vill jag att det ska vara! Jag avskyr när nån har försökt "skoja till det" genom att dekorera gravar med pumpor och blinkande ljusslingor - och även när folk samlas i stora klungor och börjar prata högt med varann. Den dagen nån även börjar sälja grillad korv vid grinden, har jag antagligen satt min fot på en kyrkogård i allhelgonatid för sista gången! Eller när det inte längre finns levande ljus på gravarna, utan enbart batteridrivna...
Nästa år - om vi är där - kommer vi att kunna gå till en ny grav, med ett nytt namn på en person vi kände. Var på hans begravning igår...
Det var nog hundra personer i kyrkan, och runt 80 på minnesstunden efteråt, för den bortgångne hade en stor bekantskapskrets och vänner i alla åldrar. :-) Den enda som tydligen inte kände honom måste ha varit prästen, med tanke på hur han hade valt orden till den personliga delen av griftetalet!? Men, men... Det är väl så det är idag; prästen känner inte längre sina församlingsmedlemmar, och då funkar det tyvärr inte så bra att försöka vara personlig vid exempelvis en begravning. Undrar vad han tänkte när han efter maten fick läsa upp en dikt, som en icke närvarande person hade skickat till begravningsbyrån och bett att få uppläst under minnesstunden!? DÄR framkom det äntligen vilken unik och enastående personlighet vi och världen nu får klara oss utan.
Sov gott, Arne! Vi glömmer dej aldrig, och inte heller alla roliga stunder vi har haft tillsammans med dej. :-)
/AnnaKK
