En månad kvar till julafton...

 

Fast vem bryr sej? Inte jag iallafall. :-)

 

Däremot var det faktiskt lite småtrevligt med VINTER i söndags och igår. Gott och väl en decimeter snö fick vi, och igår morse var det rejält kallt dessutom. Och solsken. Sådan vinter kan man stå ut med, lixom!

 

 

 

 

 

 

Värre idag, när det har blivit milt igen och regnar. Allt är bara slask, blask och plask... :-( Omöjligt att mobilisera några jul-, eller ens adventsvibbar, i detta höstrusk. BLÄ. BLÄ. Och åter BLÄ!!

 

Vill ni höra mer otrevligheter, så kan jag berätta att vi var väldigt nära att förlora gammelhunden i lördags.

 

Maken hade tagit med honom en sväng ut i skogen sent på eftermiddagen, och rätt vad det var hade jycken försvunnit. Det i sej är inte ovanligt, men han brukar komma tillbaka ganska fort igen - men inte den här gången. Maken ropade och letade, men inget svar och ingen hund.

 

Sen blev det mörkt, så maken fick åka hem och hämta en ficklampa. Anade att något hade gått snett, och med tanke på hundens vigör (läs totala brist på vigör...), låg det ganska nära till hands att misstänka att han kunde ha gått ner sej i något vattendrag. Men att leta efter en svart hund i en mörk skog - och i ännu mörkare diken... Och dessutom ha tiden emot sej, för vid det här laget hade jycken varit borta länge och det var rätt kyligt. Kort sagt ingen lätt uppgift! 

 

Men på något mirakulöst vis så lyckades maken faktiskt hitta honom, och han hade mycket riktigt hamnat i vatten. Och i dy och gegga, som han inte på vis i världen kunde ta sej upp ur för egen maskin. Som tur var hade han inte gått ner sej djupare än ben och mage, men han var ändå rejält nerkyld och dessutom alldeles utmattad. Kunde inte stå på benen, och blicken var helt apatisk... :-( 

 

"Upplivningen" fick ta sin början i duschen - vet inte hur länge vi spolade honom, men det var länge... Främst för att få upp värmen i kroppen, men också för att få bort all dyngan ur pälsen. Det höll på att bli stopp i avloppet ett tag där, kan jag säga! Jösses...

 

Sen la vi honom framför braskaminen - varmaste platsen i huset - men han bara riste och skalv i hela kroppen, som om han fortfarande frös... Så fram med hårfönen också!! Och i takt med att den blåste pälsen torr, piggnade han tack och lov till. När jag stängde av fönen och sa "Nu är vi klara", försökte han faktiskt resa sej upp - och ville ha godis, precis som han brukar få efter att ha blivit kammad/klippt. :-)

 

Och en kort stund senare, när han både hade fått godis och varit ute och pinkat, så var han faktiskt i stort sett som vanligt igen!!! Men tänk om maken inte hade hittat honom, eller om han hade blivit genomblöt på hela kroppen...

 

HUA!! 8-X 

 

/AnnaKK

 

 

 

 

Skönt att vovven klarade sig :)
Trist att snön slaskar bort, hoppas den kommer tillbaka och stannar :P :)

Å, tack gode Gud (eller make då!!!) att detta gick väl. Tänk vilken panik A måste ha haft där i leran när han var alldeles ensam.
Hur många år har han hunnit bli nu? Cirka 10 skulle jag gissa...
Fin vinter på bilden, det är sådan vinter jag vill ha om det nu promt ska vara vinter. Känns märkligt när ni hade snö och inte vi men inte mej emot. ;)

Morning! En riktigt obehaglig upplevelse detta att tappa bort hunden i det begynnande mörkret. Tur i oturen att det trots allt slutade lyckligt.

För första gången i november har vi här idag en riktig novemberdimma. Men hellre det än snö och halka.
Nu är jag klar med mitt julstök. Allt är nu på plats, ljusstakar, julstjärnor och julgardiner. Så nu är det bara att sätta sig ned och njuta av härligheten. Jag brukar vara först i kvarteret med allt detta, men numera får jag finna mig i att vara distanserad av flera andra entusiaster.

Ha det gott!

Vilken mardröm! Fy så hemskt och fy vilken tur att han hittades.
Bra jobbat och hoppas nu han klara sig från att bli förkyld eller något annat.
/P

Åh! Det gör ont i mattehjärtat att läsa sånt här. Men är det inte konstigt att han inte skällde när ni ropade. Eller var han så långt bort att ni inte hörde honom?